Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut
Och jag tänkte på alla de drömmar man drömt och som en efter en tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen, så fort som hon någonsin kan.
Och hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber att det inte ska vara försent

Och flickan är liten, hennes hår är så ljust och hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart, om en stund är den alldeles död
Men flickan hon springer för livet, med en skadskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant

Och hon springer med tindrande ögon, och hon springer på taniga ben
För hon vet att det är sant att det som pappa har sagt, finns det liv är det aldrig försent

Och jag började darra i vånda och nöd, jag skakade av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn.
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig, som tror det finns någon som har svar
Och jag sprnger med bultande hjärta, jag springer på taniga ben Och jag bönar och ber fastän jag egentligen vet att det redan är alldeles försent.